den senaste tiden har det varit mycket intryck att ta in och sortera, mycket känslor i omlopp som jag inte riktigt vetat hur jag ska hantera. nu känns det dock som om det börjar sjunka in lite allting, och jag börjar sortera in allting i rätt mentala fack. ibland är det dock värsta kaoset inuti, känslor som löper amok och det känns bara för mycket. men det börjar kännas ok igen. jag har dock mycket framför mig att ta itu med, framförallt så är det begravningen jag tänker på. då kommer mycket röras runt och röras upp till ytan igen. men nu försöker jag bara att vara, att vara i stunden och inte känna dåligt samvete för att jag mår bra mesta delen av tiden.
det är ganska mycket nu i veckan som kommer, men jag ska försöka att bara ta det lugnt och ta en dag i taget. dock kräver det ganska mycket planering, och jag sitter och skriver listor och scheman hit och dit, räknar på pengarna och planerar. rökningen börjar närma sig sitt slut, och jag har slarvat med att läsa i boken. får ta igen det imorgon. för idag får jag fin-besök av mia, som åker hela vägen hit från hässleholm. det ska bli riktigt fint att träffa henne igen, det var längesen vi sågs sist.
längtar tills på måndag när jag ska till min ssk igen, det har varit ett uppehåll nu på 2 veckor eftersom jag varit uppe i halmstad, och jag märker hur mycket jag behöver våra samtal. speciellt nu när det är mycket som snurrar i mitt huvud, så är det skönt att få komma in till hennes rum, jag blir så lugn då. allt stannar av och vi benar upp saker och ting och pratar om allt möjligt. hon har, återigen, blivit en stor stor trygghet i min, ibland, kaos-artade vardag.
som sagt, det är mycket som snurrar inuti, men jag får inte ut en bråkdel av det. vilket känns ganska jobbigt emellanåt. trycker ner och stänger av på något sätt. ignorerar, syns inte finns inte ungefär. och det är något som jag måste jobba på, att uttrycka det som finns inuti. men det är svårt när orden sviker en och man sitter mest tyst och hummar för sig själv. det finns så mycket där inne som behöver komma ut, men över läpparna inte ett knyst. vad jag behöver är någon som ställer dom rätta frågorna, som inte räds svaren och min reaktion. men samtidigt så är jag livrädd att någon ska ställa dom där frågorna, och allt bara brister. för då har jag ingen kontroll. det är en stor fasa, att inte ha kontroll över sig själv. jag önskar ofta att jag kunde släppa på den, släppa fram tårarna och låta mig själv vara liten och gråta. för det brukar ju kännas bättre efteråt, säger dom som vet. men att gråta är förknippat med så mycket gammalt, sen barndomen. och jag avskyr att visa känslor. är hellre bara glad och sprallig, vill inte att någon ska se mitt mörker och min smärta inuti. för det finns där. hela tiden. men jag bara trycker ner, blundar och kör på framåt. kanske skulle jag behöva stanna upp och verkligen känna efter. låta allting komma fram, gråta och lätta på trycket. men jag funkar inte så. jag kan inte göra det. vill inte kännas vid det mörka. vill bara ha det ljust och vackert...
